det här var ett tag sedan jag skrev. minst närmre en vecka sedan. men det känns som om de här orden kommer vara fastpräntade tills han kommer hem igen. om han någonsin kommer tillbaka hit. till mig, alltså. han var väl aldrig min, men han får gärna bli det.

det hade varit skönt, på så många sätt. kanske mest för att jag då äntligen kunde vara enough. tillräcklig, för någon, som jag desutom bryr mig om. för jag bryr mig om honom, på ett sätt som jag kanske borde bry mig om mig själv. men vem orkar det. vem orkar bry sig om en nobody som aldrig kommer krypa ur sandlådan? för jag tror nog att jag fortfarande är där somehow. jag tog mig nog aldrig riktigt därifrån. det är fortfarande kul att leka med sanden som rinner iväg,