So eh, yeah. Klarade mig cirka 5 dagar utan min blogg, tragiskt. Den andra var however full med inlägg jag inte vill kunna läsa igen, och jag vet inte. Det började kännas lite strange att veta att vänner läste, kanske. Hittar någon av er hit, så creds, I suppose. Censurerar gärna namn, men jag vill inte censurera händelser, minnen, tankar och känslor, så hoppas lite att folk inte hittar hit.

 

Whatever tho, man. Behöver skriva av mig, behöver lasta av tankar som jag inte har något annat ställe att placera på. Jag har så fina vänner, men alla är så upptagna med sina egna saker och jag vill inte inkräkta med mitt. Det räcker att det överfyller mitt huvud, det behöver inte ta upp andras dagar, och nätter. Det räcker med ett tungt huvud.

 

Saker står lite på sin kant hos mig just nu. Det är himla mycket antropologiska texter som ska läsas, analyseras och sedan förpackas i min hjärnas minnescentral till salstentan om 13 dagar, det är cirka 500-600 sidor som jag inte ännu läst ett ord av. Festligt. Köpte både nya magsårstabletter och fixade ett par lugnande/insomnings-piller idag. Receptfria tho, så tror väl hur mycket jag vill på att det fungerar, men jag tänker att det är bättre att testa det innan jag går till en actual doctor och blir insignad på psyk eller något. Funkar inte pillrena så får jag väl köra på mitt vin, helt enkelt. Lär stressa ur nu i alla fall, det är min poäng.

Sedan är det hela situationen med mig och mina feels. För T är så bra, och fin, och vi hade varit så perfekta ihop. Jag kan på rak arm komma på flera gånger när jag tänkt "fan, vad vi hade passat ihop". Han är idag en av mina närmsta vänner, en av de personer jag litar mest på och känner mig mest som mig själv med. Han är nog också den mest attraktiva jäveln jag känner, all boys and girls accounted for. Folk har upprepande sagt att vi hade passat ihop, att vi varit perfekta tillsammans. Allt är så messed up tho, och A försvinner inte ur mitt huvud. Jag vill inte ha honom där men jag vill inte att han försvinner, han börjar kännas mer som ett hjärnspöke nu. Som om han försvinner lite mer för varje dag, och hela tiden kommer T lite närmre. Försöker hålla ut till A kommer hem om ett par veckor, för att se vad som händer. Något med A fick mig att må så himla fantastiskt. När han höll om mig, och drog mig till sig. Det var magiskt. Det var verkligen magiskt. Jag vill ha det. Inte något, inte någon. Det. Honom. Vi var det magiska. 

Fast just nu är jag så trasig och ensam, och T's armar är också varma.