Det känns som om vi växer närmre varandra hela tiden. Som att för varje gång vi utbyter ett enda ord till varandra så dras vi lite, lite närmre. Jag saknar dig, liksom, och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Saknar dig som min vän, men hade inte A funnits i bilden så hade vi vid det här laget varit så himla mycket mer. Nu vet jag inte ens om jag bryr mig om A längre, vet inte vad han spelar för roll i något, alls, helt ärligt. Men jag är väl kanske rädd. Vi är så nära och bra vänner idag, och jag vet inte riktigt vad jag skulle göra utan det vi har, just nu. 

Vet inte vad jag vill och är rädd för allt. Som om allt kommer gå sönder vilken sekund som helst. Vad jag än gör.